Misslyckad gång på gymmet

Tisdag, mörkt, ruskigt, halvregningt, känner sig fet och allt är fel. Jag bestämmer mig för att gå på punttis. I mitt sista försök att göra något skapligt av denna dag, känna mig lite bättre till mods, lite smalare och för att kunna ringa in E i kalendern som står för att jag varit på gymmet.

Allt börjar bra. Jag har druckit tillräckligt med vatten under dagen, jag har ätit vettigt och jag kommer åt att gå till gymmet klockan 14, alltså då när det borde vara praktiskt taget tomt. Jag får till och med veta att jag inte behöver sitta på något svettigt möte med någon alltför vältränad individ för att förnya mitt medlemskap, utan att räkningarna fortsätter komma tills jag meddelar ointresse.

Varför jag pinar mig själv att göra denna dag till något då den klart suger redan från morgontimmarna av ytlig sömn på grund av rädsla av att väckarklockan inte ringer, är något min hjärnkapacitet inte räcker till att förstå. Jag hittar mig själv halvvägs i mitt träningspass storknande på vatten som gått i vrångstrupen. Detta som jag såklart försöker dölja från den söta, vältränade, trampar-snabbare-än-jag-på-steppern, kvinnan bredvid mig eftersom jag inte vill medge sanningen om att det är första gången jag besöker gymmet på en vecka, jo, jag har gått upp i vikt och nej, du får inte glädjen att se mig bryta min träning!!! Så med knallrött ansikte fortsätter jag graciöst trampa på min stepper medan små hostningar fyllda med vattenbubblor uppenbarar sig mellan mina läppar med jämna mellanrum. Då 30 minuter slår på steppern bestämmer jag mig för att ro lite (ni vet, få lite armmuskler) efter fem minuter på även denna maskin känns det som om jag ror på vatten eftersom det gungar i hela mitt huvud. Inte undra på då man försöker för mycket, kunde någon smartare än jag upplysa mig. Så efter avklarad roddtur, som jag faktiskt måste sakta ner farten på bestämmer jag mig för att det får vara nog. Jag tänjer en stund och går sedan i duschen som underligt nog råkar just idag vara fylld av magra, eleganta kvinnor med piercingar som till och med kan anses smakfulla på den kroppen eller tatueringar med samma öde.

Jag menade mig själv så väl men det slutade så illa... Nästa gång kanske jag avråder mig själv att försöka mer än det går att göra, men allt ska väl läras den hårda vägen. I hopp om ett bättre träningspass på fredag,
Alina