Misslyckad gång på gymmet

Tisdag, mörkt, ruskigt, halvregningt, känner sig fet och allt är fel. Jag bestämmer mig för att gå på punttis. I mitt sista försök att göra något skapligt av denna dag, känna mig lite bättre till mods, lite smalare och för att kunna ringa in E i kalendern som står för att jag varit på gymmet.

Allt börjar bra. Jag har druckit tillräckligt med vatten under dagen, jag har ätit vettigt och jag kommer åt att gå till gymmet klockan 14, alltså då när det borde vara praktiskt taget tomt. Jag får till och med veta att jag inte behöver sitta på något svettigt möte med någon alltför vältränad individ för att förnya mitt medlemskap, utan att räkningarna fortsätter komma tills jag meddelar ointresse.

Varför jag pinar mig själv att göra denna dag till något då den klart suger redan från morgontimmarna av ytlig sömn på grund av rädsla av att väckarklockan inte ringer, är något min hjärnkapacitet inte räcker till att förstå. Jag hittar mig själv halvvägs i mitt träningspass storknande på vatten som gått i vrångstrupen. Detta som jag såklart försöker dölja från den söta, vältränade, trampar-snabbare-än-jag-på-steppern, kvinnan bredvid mig eftersom jag inte vill medge sanningen om att det är första gången jag besöker gymmet på en vecka, jo, jag har gått upp i vikt och nej, du får inte glädjen att se mig bryta min träning!!! Så med knallrött ansikte fortsätter jag graciöst trampa på min stepper medan små hostningar fyllda med vattenbubblor uppenbarar sig mellan mina läppar med jämna mellanrum. Då 30 minuter slår på steppern bestämmer jag mig för att ro lite (ni vet, få lite armmuskler) efter fem minuter på även denna maskin känns det som om jag ror på vatten eftersom det gungar i hela mitt huvud. Inte undra på då man försöker för mycket, kunde någon smartare än jag upplysa mig. Så efter avklarad roddtur, som jag faktiskt måste sakta ner farten på bestämmer jag mig för att det får vara nog. Jag tänjer en stund och går sedan i duschen som underligt nog råkar just idag vara fylld av magra, eleganta kvinnor med piercingar som till och med kan anses smakfulla på den kroppen eller tatueringar med samma öde.

Jag menade mig själv så väl men det slutade så illa... Nästa gång kanske jag avråder mig själv att försöka mer än det går att göra, men allt ska väl läras den hårda vägen. I hopp om ett bättre träningspass på fredag,
Alina

Hur allting fick sin början

JAG BLOGGAR INTE!!!
Hur länge har jag inte levt i den underbara ovetskapen om vad en blogg är? och hur länge har jag inte varit alldeles lycklig av att inte behöva dela med mig mina åsikter om allt och ingenting?
Svaret till dessa båda är enda tills nu. (Nu= 25.11 2008 kl. 20.09) Just för en stund sedan var jag inne på Emmis blogg och skulle till hennes förtjusning vara den första som följer med hennes blogg. Detta ledde sedan till att min blåögdhet igen visade sig eftersom man ju inte kan följa med någon annas blogg utan att själv vara ägare av ett liknande konto!!!!
Till saken hör att mina fingrar började klia då jag märkte att jag inte längre var den första som hade intresse för att blogga, jag har nämligen alltid haft ett behov av att skriva. I brist på självförtroende har jag dock inte producerat något man hittar i Stockmanns akademiska bokhandel, men för övrigt har ett antal familjemedlemmar tagit del av mina alster under jultider och andra dagar värt att märka.
Detta kommer även att leda till att endast välutvalda personer kommer att få ta del av vad jag skriver, tills jag inte längre kan kontrollera hur den sprider sig, men den tiden-den sorgen.
Ja, så har då tiden kommit när jag äntligen har fått ett svepskäl att tömma min hjärna, stackars, stackars mottagare -men iochförsig har läsaren rätt att välja att inte läsa. Ha det bra, vi lär ses i blogg-tecken!
Ps. Ett hedersomnämnande till Emmi som introducerade denna virtuella värld åt mig, hoppas den ger oss mer än den tar!!!