Jag vet inte om det är examnesarbete som gör att jag hela tiden har lust att skriva men här är jag igen, första gången jag skriver två inlägg under samma månad!
En fundering:
Vad gör man med grannar, som bor mittemot, som vägrar sätta upp en gardin?
Jo, detta är ett problem jag och min blivande man levt med nu i ett år. Våra grannar som bor mitt emot vägrar sätta upp gardiner till fönstret som vetter mot oss. Orsaken till att jag nu tar upp det är att jag är intresserad av en allmän opinion, eftersom jag idag för första gången såg saken ur ett nytt fönster (hahaha)
Hittills har jag i min lilla, själviska men söta hjärna gått och harmat mej över att dessa grannar inte har någon smak för ett sk. privatliv. Inte för att jag kockar naken eller lär en massa tantra-lektioner i smyg, men för att om jag vill ta ett glas juice på morgonen i mina småbyxor så anser jag att jag skall kunna utföra denna handling utan att fundera om kinkkin och hans fru tittar på mina bara ben. Kinkkin är alltså (kanske underförstått) den ena parten som bor mittemot oss. Jag kan inte svära på att han är kines, har inte frågat, men ett faktum relaterat till hans utseénde kombinerat med en rad antaganden har lett till hans smeknamn. Jag hävdar inte heller att mina ben nödvändigtvis är värda att glo på av vilt främmande, men detta är nu alltså en princip sak.
Idag slog det då mig när jag fönade mitt hår i badrummet, att vad om dessa två individer inte har råd till en gardin? Jag kunde ju då eventuellt sluta provocera med att uppträda med stäla tänjingsövningar iklädd en svettig jumppatopp framför fönstret... Jag har alltså tagit det som något av ett uppdrag att ge dem orsak nog att skaffa en gardin.
Vad tycker ni, kära läsare? Är det oomtänksamt att inte ens tänka på den andra partens (vårt) privatliv eller är det vi som borde acceptera att de vill ha det så? Till saken hör ju nog att vi har en gardin att stänga, men jag skulle också någongång vill ha lite ljus i mitt hus!
Kram på er,
Alina
perjantai 22. toukokuuta 2009
lauantai 16. toukokuuta 2009
Allting kommer hemifrån?
Det är lördag. Klockan är sådär snart halv åtta. Jag uppdaterar min status på facebook och tänker: Hur många tycker att jag är helt out som på en lördags kväll sitter vid datorn?
En människa som aldrig tänkt på detta sätt måste tycka att jag är spritt språngande galen som för det första kan komma och tänka på något så vanvettigt och för det andra som bryr sig om vad andra tänker. Här kommer min poäng allting kommer inte hemifrån. Man influeras hela livet av ens omgivning, vänner, skolor, och javisst i största grad hemifrån. Men ett sådanthär drag kan väl inte komma hemifrån, att jag anser mig själv nördig för att jag har möjligheten att se efter vad som hänt idag på den hetaste webbsidan i den finlandssvenska världen? Jo, jag vågar inte påstå att den är desto mer in, eftersom jag normalt brukar vara efter i teknikens utveckling, vilket jag också fick bevisat då jag såg på Ellen Degeneres show och fick höra att just nu så är det "twitter" som är det nyaste nyttet.
Men tillbaks till mitt dilemma. Jag har en stark känsla att det faktiskt är den skola jag valde att gå såväl högstadiet som gymnasiet i, som även denna gång är grunden till det onda. Tack vare den gulavita byggnaden i hjärtat av helsingfors kan jag inte uppdatera min facebook profil under tider som allmänt sett borde vara en tid då jag har "bättre för mig". Nåja för att vara lite snäll är det väl inte själva kåkens fel, utan individerna som liksom jag beslöt att infinna sig på samma timmar som jag.
Med detta sagt vill jag informera er kära läsare om att jag härmed bearbetar denna urbota dumma syn på saker och hoppas att även jag någon dag kan uppdatera min facebook profil en lördags kväll bara för att jag gör det.
Kram på er och ha en skön kväll :)
Ps. Heja Finland!!!
En människa som aldrig tänkt på detta sätt måste tycka att jag är spritt språngande galen som för det första kan komma och tänka på något så vanvettigt och för det andra som bryr sig om vad andra tänker. Här kommer min poäng allting kommer inte hemifrån. Man influeras hela livet av ens omgivning, vänner, skolor, och javisst i största grad hemifrån. Men ett sådanthär drag kan väl inte komma hemifrån, att jag anser mig själv nördig för att jag har möjligheten att se efter vad som hänt idag på den hetaste webbsidan i den finlandssvenska världen? Jo, jag vågar inte påstå att den är desto mer in, eftersom jag normalt brukar vara efter i teknikens utveckling, vilket jag också fick bevisat då jag såg på Ellen Degeneres show och fick höra att just nu så är det "twitter" som är det nyaste nyttet.
Men tillbaks till mitt dilemma. Jag har en stark känsla att det faktiskt är den skola jag valde att gå såväl högstadiet som gymnasiet i, som även denna gång är grunden till det onda. Tack vare den gulavita byggnaden i hjärtat av helsingfors kan jag inte uppdatera min facebook profil under tider som allmänt sett borde vara en tid då jag har "bättre för mig". Nåja för att vara lite snäll är det väl inte själva kåkens fel, utan individerna som liksom jag beslöt att infinna sig på samma timmar som jag.
Med detta sagt vill jag informera er kära läsare om att jag härmed bearbetar denna urbota dumma syn på saker och hoppas att även jag någon dag kan uppdatera min facebook profil en lördags kväll bara för att jag gör det.
Kram på er och ha en skön kväll :)
Ps. Heja Finland!!!
tiistai 17. maaliskuuta 2009
Gravid?
Denna titel borde få tillräckligt många att läsa mitt inlägg, hehehe... :)
Jag är just nu på praktik inom hemsjukvården, vilket i dagens läge innebär åldringsvård som sker i respektives egna hem. Patienterna är väl söta nog, men det är inte riktigt så idylliskt som det låter. Jag strövar inte omkring i det underbara eira från en kaffekopp till en annan utan jag springer min söta lilla rumpa av mig för att hinna vårda nästa bensår. Nåjo, kanske tillräckligt med bakgrund.
Jag har då alltså min andra vecka pågång och det är också andra gången detta sker. Situationen: jag lufsar in efter min handledare genom ännu en fin trä dörr någonstans i eira. Mitt ansikte möts av en stank av gammalt som om möblerna skulle leva i takt med sin ägare eller tvärtom, det kan man ju spekulera över... Första intrycket av denna åldersdigra dam som står i tamburen är att hon vill dölja sin ålder då hon helt tydligt färjat sitt antagligen normalt gråa hår till en obestämd orange-toning. Andra intrycket hinner jag inte komma fram till då hon lyser upp när hon tittar på mej och frågar mej om jag är gravid. Jag hamnar då som sagt för andra gången under denna praktik le ursäktande och genant (och önska att golvet skulle öppna ett hål bara för mej att trilla igenom just här och just nu, men sådana önskningar går sällan i uppfyllelse och inte heller denna gång). Som om situationen inte skulle vara hemsk nog undrar hon om jag alltid varit så fet, eller??? Som försoning eller något, delar hon sedan med sig att hennes döttrar också alltid har haft stora magar och att de fått det från sin pappas sida.
Jag kan förstå att gravida kvinnor = glada nyheter för dessa små gummor. Jag kan till och med kanske nästan förstå att man i den åldern tar tillfället i akt och gratulerar en eventuellt blivande mamma. Men må det vara sagt att de inte har tänkt sej för! Jag har funderat om felet ligger i att de borde vara mer finkänsliga och inte bara gå och fråga en vilt främmande människa med putande mage om hon ska bli mamma, eller om felet ligger i att jag inte är så överens med min kroppsform att jag skulle kunna skratta bort hela händelsen och tycka att det var så sött av dem att våga prata med mej. Svaret är väl samma tråkiga som alltid: en gyllene medelväg kunde vara bra.
Som parentes vill jag tillägga att jag alltså inte är gravid och nej, jag gick inte i tusen bitar av dessa kommentarer. Tur i oturen är jag ändå född med en viss gnutta humor och livet har format ett relativt tjockt lager läder på näsan. Dessutom hade jag just veckan innan tagit mej själv i kragen och inlett min nya livsstil, som borde leda till några millimeters indrag på bröllopsklänningen. Men jag kan nog inte komma över att dessa två gummor faktiskt uttalade orden: Oj, ska du få barn?
Jag är just nu på praktik inom hemsjukvården, vilket i dagens läge innebär åldringsvård som sker i respektives egna hem. Patienterna är väl söta nog, men det är inte riktigt så idylliskt som det låter. Jag strövar inte omkring i det underbara eira från en kaffekopp till en annan utan jag springer min söta lilla rumpa av mig för att hinna vårda nästa bensår. Nåjo, kanske tillräckligt med bakgrund.
Jag har då alltså min andra vecka pågång och det är också andra gången detta sker. Situationen: jag lufsar in efter min handledare genom ännu en fin trä dörr någonstans i eira. Mitt ansikte möts av en stank av gammalt som om möblerna skulle leva i takt med sin ägare eller tvärtom, det kan man ju spekulera över... Första intrycket av denna åldersdigra dam som står i tamburen är att hon vill dölja sin ålder då hon helt tydligt färjat sitt antagligen normalt gråa hår till en obestämd orange-toning. Andra intrycket hinner jag inte komma fram till då hon lyser upp när hon tittar på mej och frågar mej om jag är gravid. Jag hamnar då som sagt för andra gången under denna praktik le ursäktande och genant (och önska att golvet skulle öppna ett hål bara för mej att trilla igenom just här och just nu, men sådana önskningar går sällan i uppfyllelse och inte heller denna gång). Som om situationen inte skulle vara hemsk nog undrar hon om jag alltid varit så fet, eller??? Som försoning eller något, delar hon sedan med sig att hennes döttrar också alltid har haft stora magar och att de fått det från sin pappas sida.
Jag kan förstå att gravida kvinnor = glada nyheter för dessa små gummor. Jag kan till och med kanske nästan förstå att man i den åldern tar tillfället i akt och gratulerar en eventuellt blivande mamma. Men må det vara sagt att de inte har tänkt sej för! Jag har funderat om felet ligger i att de borde vara mer finkänsliga och inte bara gå och fråga en vilt främmande människa med putande mage om hon ska bli mamma, eller om felet ligger i att jag inte är så överens med min kroppsform att jag skulle kunna skratta bort hela händelsen och tycka att det var så sött av dem att våga prata med mej. Svaret är väl samma tråkiga som alltid: en gyllene medelväg kunde vara bra.
Som parentes vill jag tillägga att jag alltså inte är gravid och nej, jag gick inte i tusen bitar av dessa kommentarer. Tur i oturen är jag ändå född med en viss gnutta humor och livet har format ett relativt tjockt lager läder på näsan. Dessutom hade jag just veckan innan tagit mej själv i kragen och inlett min nya livsstil, som borde leda till några millimeters indrag på bröllopsklänningen. Men jag kan nog inte komma över att dessa två gummor faktiskt uttalade orden: Oj, ska du få barn?
lauantai 14. helmikuuta 2009
Alla hjärtans dag
Ämnet ter sig eventuellt lite tråkigt men jag kan inte måtstå att fundera på vad dagen egentligen betyder.
Med lite hjälp av wikipedia förstår jag att det hela har sitt ursprung i helgonet Sankt Valentin. Informationen är en aning bristfällig och därmed faller jag för den mer biologiska förklaringen. Nämligen att fåglar i tidernas begynnelse sökte sina andra halvor i februari och detta har lett till uttrycket i USA "Will you be my valentine?" Att kaka söker maka för att spendera åtminstone ett år tillsammans för att pröva den gemensamma lyckan.
Detta leder mig in på en frågeställning; När har budskapet formulerats om så att vi idag talar om "vändag"? Detta syftar ju klart på vänner. Samtidigt som man givetvis är vänner även med sin älskade anser jag ordet syfta på en annan sorts relation. Eller kunde man tänka sig att "vändag" passar bättre för dagens regnbågs-samhälle? Att man i och med det ordvalet inte sätter någon social stämpel på vem som får fira vändag.
I mitt ivriga surfande hittade jag även en annan betydelse med just denna dag. Nämligen Valentinets V står även för vagina. Detta är fakitskt också den internationella v-dagen, som intresserade kan läsa mer om på v-day.org. Härmed ber jag varenda kvinna som läser denna text ta extra bra hand om sin vagina idag, eftersom det finns så många kvinnors underliv som lider och mår dåligt.
Som avslutning vill jag önska en glad alla hjärtans dag åt Dig, och kvinna: tag vara på din vagina!
Med lite hjälp av wikipedia förstår jag att det hela har sitt ursprung i helgonet Sankt Valentin. Informationen är en aning bristfällig och därmed faller jag för den mer biologiska förklaringen. Nämligen att fåglar i tidernas begynnelse sökte sina andra halvor i februari och detta har lett till uttrycket i USA "Will you be my valentine?" Att kaka söker maka för att spendera åtminstone ett år tillsammans för att pröva den gemensamma lyckan.
Detta leder mig in på en frågeställning; När har budskapet formulerats om så att vi idag talar om "vändag"? Detta syftar ju klart på vänner. Samtidigt som man givetvis är vänner även med sin älskade anser jag ordet syfta på en annan sorts relation. Eller kunde man tänka sig att "vändag" passar bättre för dagens regnbågs-samhälle? Att man i och med det ordvalet inte sätter någon social stämpel på vem som får fira vändag.
I mitt ivriga surfande hittade jag även en annan betydelse med just denna dag. Nämligen Valentinets V står även för vagina. Detta är fakitskt också den internationella v-dagen, som intresserade kan läsa mer om på v-day.org. Härmed ber jag varenda kvinna som läser denna text ta extra bra hand om sin vagina idag, eftersom det finns så många kvinnors underliv som lider och mår dåligt.
Som avslutning vill jag önska en glad alla hjärtans dag åt Dig, och kvinna: tag vara på din vagina!
sunnuntai 4. tammikuuta 2009
Nytt år, med allting som hör därtill...
Dagen är lördag, klockan är efter morgonturen och spårvagnen är nummer tio. Jag och min bättre halva har lämnat det idylliska landskapet med trevligt familjärt sällskap, som bjöd på underbar mat passande till högtiden som råder. Vi har kommit till den gråa huvudstaden för att tjäna lite pengar på dessa "röda dagar". Nu sitter jag då ensam på en grön bänk och lyssnar till ett gnisslande ljud som kommer från skenorna då mitt utvalda fordon väljer att svänga. Jag har byggt upp en ideal stund som jag är påväg att utföra. Till min ljusröda dröm hör just denna dag 1) Stockmann 2) skräpblaska 3) fjärde våningen 4) egen kvalitetstid
En pessimist kunde antagligen ha informerat mej vid detta tillfälle om att drömmar är till för att krossas. Men till min besvikelse fanns ingen sådan till hands utan jag får uppleva allting helt själv. 1: Stockmann har just idag börjat sänka sina priser och människorna går omkring som krigare med svärd för att hinna först till en korg jag inte ens tänkte röra, dessutom är det första dagen butikerna har öppet efter att man legat instängd i tre dagar med antagligen samma människor och de är praktiskt taget höga av att se levande civilisation 2: Skräpblaskan får denna gång bli, jag stirrar i min kalender hellre än att stå med luktande människor som gurglar något österländskt och försöka uppdatera min kunskap om hollywood 3: punkt ett leder följaktligen till att alla caféerna är fullsatta och efter att ha gått igenom stockmanns alla våningar kommer jag tillbaka till den fjärde, där jag började och väljer att sätta mej mitt emot en dam som nog inte kommer från finland. 4: vilket leder till min fjärde punkt om att jag lika gärna kunde ha varit på kaffe med denna surpuppa till kvinna då jag satt mittemot henne i brist på lediga platser. Som tur är slutet gott allting gått då jag efter min mugg med kofein lyckas välja ett gott vin till kvällens middag och dessutom får ihop ingredienser att tillreda från helveteshålan till matbutik, där människor faktiskt tränger sej förbi i rulltrappan!!! Hallå! Om det var meningen att rymmas två brdevid varandra skulle dom ha byggt den bredare!!! Jag frågar mej själv på vägen upp tillbaka till kassa vad höjden av stress är? Då man har så brottom att man måste tränga sej förbi i delikatessens rulltrappa... Jag lyckas dock hitta en acceptabel kassakö och kommer ut ur shoppingkomplexet med äran i behåll. Middagen blev lyckad och innan jag somnade skrattade jag redan åt det hela.
En pessimist kunde antagligen ha informerat mej vid detta tillfälle om att drömmar är till för att krossas. Men till min besvikelse fanns ingen sådan till hands utan jag får uppleva allting helt själv. 1: Stockmann har just idag börjat sänka sina priser och människorna går omkring som krigare med svärd för att hinna först till en korg jag inte ens tänkte röra, dessutom är det första dagen butikerna har öppet efter att man legat instängd i tre dagar med antagligen samma människor och de är praktiskt taget höga av att se levande civilisation 2: Skräpblaskan får denna gång bli, jag stirrar i min kalender hellre än att stå med luktande människor som gurglar något österländskt och försöka uppdatera min kunskap om hollywood 3: punkt ett leder följaktligen till att alla caféerna är fullsatta och efter att ha gått igenom stockmanns alla våningar kommer jag tillbaka till den fjärde, där jag började och väljer att sätta mej mitt emot en dam som nog inte kommer från finland. 4: vilket leder till min fjärde punkt om att jag lika gärna kunde ha varit på kaffe med denna surpuppa till kvinna då jag satt mittemot henne i brist på lediga platser. Som tur är slutet gott allting gått då jag efter min mugg med kofein lyckas välja ett gott vin till kvällens middag och dessutom får ihop ingredienser att tillreda från helveteshålan till matbutik, där människor faktiskt tränger sej förbi i rulltrappan!!! Hallå! Om det var meningen att rymmas två brdevid varandra skulle dom ha byggt den bredare!!! Jag frågar mej själv på vägen upp tillbaka till kassa vad höjden av stress är? Då man har så brottom att man måste tränga sej förbi i delikatessens rulltrappa... Jag lyckas dock hitta en acceptabel kassakö och kommer ut ur shoppingkomplexet med äran i behåll. Middagen blev lyckad och innan jag somnade skrattade jag redan åt det hela.
Tilaa:
Kommentit (Atom)
