Gravid?

Denna titel borde få tillräckligt många att läsa mitt inlägg, hehehe... :)

Jag är just nu på praktik inom hemsjukvården, vilket i dagens läge innebär åldringsvård som sker i respektives egna hem. Patienterna är väl söta nog, men det är inte riktigt så idylliskt som det låter. Jag strövar inte omkring i det underbara eira från en kaffekopp till en annan utan jag springer min söta lilla rumpa av mig för att hinna vårda nästa bensår. Nåjo, kanske tillräckligt med bakgrund.

Jag har då alltså min andra vecka pågång och det är också andra gången detta sker. Situationen: jag lufsar in efter min handledare genom ännu en fin trä dörr någonstans i eira. Mitt ansikte möts av en stank av gammalt som om möblerna skulle leva i takt med sin ägare eller tvärtom, det kan man ju spekulera över... Första intrycket av denna åldersdigra dam som står i tamburen är att hon vill dölja sin ålder då hon helt tydligt färjat sitt antagligen normalt gråa hår till en obestämd orange-toning. Andra intrycket hinner jag inte komma fram till då hon lyser upp när hon tittar på mej och frågar mej om jag är gravid. Jag hamnar då som sagt för andra gången under denna praktik le ursäktande och genant (och önska att golvet skulle öppna ett hål bara för mej att trilla igenom just här och just nu, men sådana önskningar går sällan i uppfyllelse och inte heller denna gång). Som om situationen inte skulle vara hemsk nog undrar hon om jag alltid varit så fet, eller??? Som försoning eller något, delar hon sedan med sig att hennes döttrar också alltid har haft stora magar och att de fått det från sin pappas sida.

Jag kan förstå att gravida kvinnor = glada nyheter för dessa små gummor. Jag kan till och med kanske nästan förstå att man i den åldern tar tillfället i akt och gratulerar en eventuellt blivande mamma. Men må det vara sagt att de inte har tänkt sej för! Jag har funderat om felet ligger i att de borde vara mer finkänsliga och inte bara gå och fråga en vilt främmande människa med putande mage om hon ska bli mamma, eller om felet ligger i att jag inte är så överens med min kroppsform att jag skulle kunna skratta bort hela händelsen och tycka att det var så sött av dem att våga prata med mej. Svaret är väl samma tråkiga som alltid: en gyllene medelväg kunde vara bra.

Som parentes vill jag tillägga att jag alltså inte är gravid och nej, jag gick inte i tusen bitar av dessa kommentarer. Tur i oturen är jag ändå född med en viss gnutta humor och livet har format ett relativt tjockt lager läder på näsan. Dessutom hade jag just veckan innan tagit mej själv i kragen och inlett min nya livsstil, som borde leda till några millimeters indrag på bröllopsklänningen. Men jag kan nog inte komma över att dessa två gummor faktiskt uttalade orden: Oj, ska du få barn?